den där känslan..

ni vet när man var liten och sa att man aldrig skulle bli som sin mamma?
och sen kom man upp i myndig ålder och insåg att man var som sin mamma och bara ville gråta?
alla har nog gått igenom den fasen.. :P ganska vanlig, iaf bland mina vänner..

men nu.. när man växer till sig lite till.. nu är jag stolt över att vara som min mamma! hon är en enorm förebild och det känns bra att vara ens en liten gnutta av vad hon är! min mamma är bäst!